Det där med titlar och tilltal…

I ett berättelseprojekt som ”Furstendömet Lorenzburg” uppmuntras deltagarna att placera sig själva i sagans värld. Vilka skulle de vara om de ”översatte” sig till sagoversionen av den de är till vardags? Någon kanske skulle föreställa sig själv som en jätte, någon annan har bilden av sig själv som en eterisk älva. Eller kanske en Punkälva? Eller kanske en Tyngdlyftar-Älva eller Balett-Jätte? Om varje individ i en grupp människor fick chansen att önska fritt och stort så skulle man nog få se en väldig spännvidd av olika karaktärer!

Furstendömet Lorenzburg handlar till hundra procent om anti-jante:
”Låt ropen skalla, kom alla: Kom och Förhäv er!”
Yes, vi nöjer oss inte med mindre!

När vi doppar tårna i sagans glittriga värld förändras vi för alltid. Vi kommer inte vara någon annan än den vi var tidigare, nej, vi kommer att vara än mer oss själva.

Det där med titlar och tilltal…

En titel är ett ord som vanligen indikerar en persons yrke, sociala position eller status. De kan användas vid tilltal, men den vanligaste användningen är som en status- eller befattningsmässig beskrivning. Titlar har använts i de flesta samhällen och kan vara antingen ärvda eller förvärvade. För många titlar har det funnits explicita regler om vem och hur de får användas.

Tysk-romerska kejsare ansåg sig vara efterföljare till de romerska kejsarna, och använde sålunda majestätstitel (latin majestas, storhet). I vissa fall användes den även av andra, mindre potentater, som till exempel de normandiska kungarna på Sicilien under 1100-talet.

Kung Frans I (1515–1547) av Frankrike ville inte synas mindre upphöjd än sin konkurrent kejsar Karl V, och antog även han majestätstiteln. Henrik VIII av England (1509–1547) införde titeln i England, Erik XIV var den förste svenske kung som tilltalades majestät.

I sagans och myternas universum kryllar det av Prinsar och Prinsessor och andra. I sagan om Lorenzburg förvandlades jag liksom till både projektledare och Prins på grund av ett stavfel i all hast. Jag blev förstås inte Prins i den traditionella betydelsen av att sitta på en tron och domdera. Nej, jag råkade bara doppa tån i en sagopöl i ett obevakat ögonblick, och se: där det funnits en konstnär och berättare stod plötsligt en Prins.

Som Prins får jag vara poetisk och övermaga, och det får du också! Jag kan anta titlar och lyriska beskrivningar av mig själv, såsom Hans Serena Höghet och Milda Härlighet Prins Freï av Lorenzburg. Min pappa utnämner jag till Hans Serena Höghet och Oceaner av Sötma, Prins Bo (eller Prins Bosse för nära vänner). Lillebrorsan kan gott få ett Evigt Fridfulla Strålglans efter sitt Serena Höghet.. Och så vidare.

Som Prins vill jag inte bestämma över någon annan än mig själv. Jag vill vara det där goda och tokiga exemplet på att alla kan och att alla ska med. Seren Höghet och Mild Härlighet.. Ja, det är väl jag det.. 🙂

Nu hoppas jag att du inspirerats att fundera över vem som gömmer sig i ditt inre. Vem vet, i sagans värld kanske just du är Balett-Jätten ”Hans Hög-Ljuva Tåhävarmästare” Rosenknopp?

F rosa

Your thoughts are welcome: