Att lära sig Prinsens yrke – del ett ”Legitimitet”

furstevapen panther

Vad innebär det egentligen att vara en Prins under tjugoförsta århundradet? Vilka minimikrav måste man uppfylla för att kvalificera sig till titeln? Vilka källor av legitimitet kan man ösa ur för att göra anspråk på ställningen? Vilka privilegier och, kanske viktigare, skyldigheter följer med Prins-skapet? Handlar det om en legitimerande metafysisk essens som uppfyller Prinsen vid födsel eller vid ingifte? Är Prins någonting man de-facto och oåterkalleligen ÄR eller möjligen någonting man kan BLI? Ännu mer radikalt: Kan man lära sig Prinsens ”yrke och innebär detta ”att vara Prins” då snarare någonting man GÖR?

Som Suverän Furste i en av världens yngsta monarkier måste jag brottas med utmaningar som jag antar att mina kollegor, som föds in i yrket, inte behöver bekymra sig så mycket över. Basala saker som grundläggande vett och etikett kan man förstås lära sig ganska fort och lätt: rätt bestick i rätt hand, hälsa på rätt person i rätt ordning, tacka på rätta stället, klä sig rätt för tillfället och så vidare. En viss allmänbildning är säkert användbar och dit räknas kännedom om historia, de stora konstnärliga klassiska verken (inom olika discipliner), språk, grundläggande förståelse av naturvetenskaperna och den skatt av kulturell kuriosa som består av ordspråk, sentenser, dikter och annat material som nedärvts från fornstora dar.

Ovanstående kunskaper och färdigheter kan alla, som är observanta på sina medmänniskor och som gärna läser böcker, lära sig på egen hand. Att vara välklädd, vältalig och bildad räcker dock inte för att kunna göra anspråk på att ”vara Prins”. Legitimitet brukar härledas till antingen Guds Vilja, Traditionen eller ”Den Starkes Rätt” (ofta samma sak som ”Guds Vilja”). Ofta är statusen som Kung, Furste eller Prins någonting som erhållits först sedan en råbarkad förfader slagit ihjäl en tidigare monark och tagit hans tron eller efter en framgångsrik ockupation och övertagandet av ett främmande land. Någon gång har kronan också givits till en framgångsrik krigsherre för att avleda hans rovgirighet från större byten.

Traditionellt har Fursten omgärdats av en speciell form av magiskt tänkande. Det Furstliga blodet är upphöjt, en mirakulös bärare av en konungslig essens, och detta gör att endast legitima barn till Fursten kan ärva den lagliga rätten till tronen. Denna typ av blodsmystik utövas fortfarande av samtliga regerande furstehus i Europa. Det furstliga blodet är för evigt vigt till den jord, det rike, som fursten regerar över. För länge sedan ansågs riket vara Furstens personliga egendom, ett veritabelt arvrike, att förfoga över efter eget godtycke. Idag, kanske som följd av att de stora religionerna dalar, tror vi inte längre på vidskepliga föreställningar om konungsligt blod eller metafysiska kopplingar till jorden. Med upplysningstänkandet, under andra halvan av 1700talet, följde behovet av ett nytt samhälleligt ”kontrakt”  för att ersätta den medeltida feodalstaten och tron på att en särskild myndighet att regera givits åt Fursten och hans efterlevande.

Det är också denna mystiska ”essens” som ger Fursten makten att upphöja eller störta sina undersåtar till eller från framstående positioner. Fursten har ensam och godtycklig makt att legitimera den sociala förflyttningen mellan samhällsklasserna. Detta kallas att Fursten har ”Fons Honorum” – hederns källa.

Som modern och upplyst monark tror jag inte på blodsmystik eller att en allsmäktig Gud har gett mig det heliga uppdraget att regera över mina undersåtar. Jag har ingen särskild myndighet eller auktoritet som låter mig påtvinga andra mitt majestät eller min vilja. Jag kommer inte från en upphöjd bakgrund och jag saknar allt intresse av att erövra en krona med svärd i hand. Icke desto mindre gör jag anspråk på Prinstiteln.

På ett grundläggande plan kan jag instämma med Ludvig XIV av Frankrike när han säger ”L’etat C’est moi” (Staten det är jag). Kung Ludvig såg det som sin självklara rätt att utöva makt över det rike som han, genom blodets konungsliga kvalitéer, hade den suveräna rätten till. Jag å andra sidan, som Prins av Lorenzburg, genererar landet inom mig och projicerar det utåt i omvärlden. Jag bär Lorenzburg i mitt inre och det flödar ut ur mig och in i världen som en inbjudan, en fristad, en plats att befolka och besöka. Jag kan bokstavligen säga ”L’etat c’est moi”!  Lorenzburg är inte en tyrannens ambition att kuva och tvinga till underkastelse, nej, det är drömmarens och sagoberättarens glädje över att skapa någonting nytt, fantastiskt, lekfullt, majestätiskt. Du är kallad som medskapare… …om du vill!

Litet monogram

One thought on “Att lära sig Prinsens yrke – del ett ”Legitimitet”

Your thoughts are welcome: